Tokyo för töntar

Min hyresvärd Mark erbjöd mig att slippa betala nästa månads hyra om jag skaffade en 3-hjulig cykel som sophämtarna kör omkring med här. Och pimpade den med två säten och plats för en ölback på flaket. Efter att ha sökt igenom hela Shanghai och försökt övertala flera sopgubbar att sälja sina cyklar, utan framgång, så hittade jag till sist denna Sovjetiska skönhet från 50-talet.

Som om inte cykeln i sig var tillräckligt sweet så var den dessutom modifierad med en elmotor. Eftersom jag inte hade en aning om var jag befann mig i förhållande till mitt hem så fick snubben som sålde cykeln skjutsa hem mig på flaket.

Nöjd tysk inspekterar inköpet.

1. TRAFIKKAOS. Det första som hände när jag satte mig i en taxi i stan var att en Vespa kom körande mot oss i 100 knyck. MOT färdriktningen. Var helt hundra på att vi skulle dö. Men tydligen är det inget konstigt alls att framföra motorfordon mot färdriktningen, på trottoarer, inomhus eller var man nu känner för här. Det viktigaste verkar vara att ta sig fram på så många andras bekostnad som möjligt. Jag har sett folk som RÅtutar åt gamla tanter som försöker passera övergångsstället med sina kryckor (när tanterna hade grönt dessutom) och andra som tutar åt utryckande polisbilar för att de ska flytta sig.

2. HAGELBÖSSOR I TUNNELBANAN. När man ska in i tunnelbanan så får man gå igenom en säkerhetskontroll och fa sin väska röntgad. Där står även ett svartklätt SWAT-team med hagelbössor och spejar efter suspekta individer. Jag är ingen skjutvapenexpert, men är ett HAGELGEVÄR verkligen det ultimata i trång lokal, packad med folk?

“Vi lyckades skjuta terroristen…och 25 innocent bystanders som fångades i hagelsvärmen.”

3. NEVER ENDING MOSHPIT. Kineser älskar tydligen att trängas. Den här videon skulle kunna ha filmats i Shanghais tunnelbana.

http://v.youku.com/v_show/id_XMjA2NDcyMTA4.html

Den är fan en enda stor konstant MOSHPIT HELA TIDEN ÖVERALLT!

När dörrarna till tåget öppnas är det som en WALL OF DEATH. Det är bara att ta fram nävarna och svinga när alla försöker ta sig in i tåget INNAN folk har hunnit kliva av. Jag har sett flera som har svepts med ut ur tåget och upp för rulltrapporna trots att de skulle åka vidare.

Tog naturligtvis Maglevtåget från Pudongs internationella flygplats in till stan. Maxhastighet 480 km/h. När jag åkte så krypkörde man dock av någon anledning fram i 300 km/h.

Ändå en ganska grym känsla att se bilarna på motorvägen (som sjorde 120 knyck) se ut som att de stod stilla när vi flög förbi i vårt tåg.

Som de flesta av er noterat så drabbades Japan av en megajordbävning. Jag “missade” jordbävningen med fyra dagar och befinner mig nu istället i Shanghai. Bloggen kommer därför framöver att handla om det. Tack ni som läst och välkomna att läsa vidare även om Shanghai!

Jag avslutar Tokyodelen av den här bloggen med en sista sovande japan. Den här kan vara min bästa hittills. Tid: Fredag kl. 22.00 Plats: Shinjuku tunnelbanestation.

För ett tag sedan bevistade jag ett kattkafé. “Vadå kattkafé?” tänker nu vän av ordning.

Ett kattkafé är ett kafé, med en massa katter. Hit kommer kattlösa japaner för att dricka varm choklad och klappa katter. För 80 spänn får man en kattklappningsbuffé i en timme.

Eftersom jag är lika ointresserad av katter som de är av mig så beställde jag en öl medan kamraterna klappade på pälsbollarna.  Eftersom jag aldrig har bjudit en katt på öl så jag vet inte vad som händer, löper de amok? Någon som har koll?

Det verkar i alla fall vara livsfarligt att kombinera katter och bärs. Jag och min öl placerades nämligen i karantän i en bur med plexiglasväggar. Där fick jag sitta som ett missfoster och bläddra i kattböcker tills jag druckit upp och släpptes ut igen.

Man undrar ju vad som lett till att de känner sig tvungna att ha en dylik bur. Krökas det hårt på kattkaféer?

Jag i ölburen.

Varför sova hemma när man kan gå till ett kattkafé och sova?

Alcatraz ER är en pittoresk japansk restaurang.

Den trevliga personalen tar emot gästerna.

Därefter tilldelas sällskapet en alldeles egen cell.

Öl serveras ur Landstingets traditionella pissflaskor.

Drinkar kommer på nappflaska.

För att drinkarna ska blandas ordentligt levererar överläkaren en särskild, vibrerande, drinkpinne.

Blandablandablandablanda

Då och då avbryts ätandet för lite traditionell japansk underhållning.

Allt som allt en gemytlig och sympatisk restaurang för den som vill äta på äkta japanskt vis.

I onsdags var vi i Shimokitazawa, som är Tokyos bohem/hippie-stadsdel. Shirko passade på att inhandla dessa vantar.

Att gå omkring med ett par virkade grodor på händerna i Sverige hade antagligen medfört diverse hån och förlöjliganden. Eventuellt också spekulationer om homosexuallitet. Men i Japan är KAWAII (gulligt, sött) kung, och grodvantar är en “brudmagnet” av rang.

Kanske ska nämna att min telefon är försvunnen sedan ett par veckor. Så om någon messat eller ringt och jag inte har svarat så beror det på att jag är telefonlös. Jag ska skaffa en ny när jag är tillbaka i Sverige.

Ikväll när jag kom lunkandes hem efter en episk joggingrunda i parken så mötte jag en tant som var ute och rastade sin hund.

Hunden passade på att pissa på någon sorts yuccapalm i kruka som stod framför ett hus (folk har hur mycket krukor som helst längst gatan här, man kan ha det utan att någon sparkar sönder dem). Inget konstigt än så länge.

Men, då halar tanten fram en 1,5 liters PET-flaska med vatten och häller över palmen.

“Ursäkta Yuccapalm-san, min hund är inkontinent. Låt mig tvätta dina blad.”

Bara i Japan…