Ja, tack till alla (ni fyra) som läst bloggen och särskilt tack till er som lämnat kommentarer. Det här blir mitt sista inlägg. En episkt bildserie av actionhjälten Gundam som med anledning av sitt 30-årsjubileum förärats en 20 meter hög staty på ön Odaiba i Tokyobukten. När jag besökte Gundamstatyn idag så drabbades jag av en stark o-hemlängtan. Vem vill flytta ifrån ett megarobotland till ett o-megarobotland liksom?
“Ska du ha stryk husjävel?”
Japansk kvinna poserar tillsammans med Gundams fot.
Jag blev lite nervös när det började ryka ur bröstplåten samtidigt som Gundam vred skallen upp mot molnen. Det skulle vara typiskt mig att komma hem med tredje gradens brännskador efter att ha fångats i eldkvasten efter en megarobot-take off. Men han stannade kvar på marken.
I dag var jag för andra gången nära att oavsiktligt döda en japan. Första gången var för några månader sedan, när jag och Shirko (trodde jag) stod med cyklarna vid ett övergångsställe och väntade på att det skulle bli grönt. Eftersom trafiken var väldigt högljud så höjde jag rösten ganska mycket när jag vände mig om för att prata med honom, “HAR DU TÄNKT PÅ ATT…!!!” Naturligtvis så hade han stannat vid föregående övergångsställe och personen som stod bredvid mig var en japansk kvinna i medelåldern med uppenbarligen väldigt svaga nerver. Sådan skräck som hennes ansikte utstrålade i det ögonblicket har jag varken förr eller senare lyckats injaga i en annan människa. Kärringen stapplade i ren chock baklänges och höll bokstavligt talat på att ramla av sin cykel innan hon återfick fattningen och insåg att jag inte ville döda henne.
I dag var så det dags igen när jag var inne på apoteket och handlade rakhyvlar. Eftersom jag ställt cykeln olåst utanför så kände jag mig lite paranoid för att någon skulle stjäla den. När kassabiträdet räknade min växel passade jag därför snabbt på att kasta ett getöga över axeln för att se om hojen stod kvar. Det jag inte såg var att en 90-årig, 1.2 meter hög tant, hade ställt sig i min döda vinkel, det vill säga bakom min armbåge. PANG! Sa det bara, när jag för kung och fosterland armbågade tanten RAKT i pannan!
Hon hade nog inte räknat med att bli misshandlad av en labil utlänning när hon gick ner för att hämta sin medicin den dagen.
I framtiden ska jag se till att även titta under axeln innan jag vänder mig om.
Igår pratade vi om hobbys på japanskalektionen. Min lärarinna Sakai-san berättade att hennes hobby var att åka Yamanotelinjens tunnelbana runt runt i flera timmar åt gången.
Hon motiverade detta beteende med orden: “Det är ju kul att titta på folk och så…”
Om det är något jag gillar med japanerna så är det just denna totalt opretentiösa attityd. Om man gillar att åka tunnelbana så gör man det, helt utan att skämmas. I Sverige hade man genast blivit stämplad som idiot/kuf/byfåne eller något annat nedsättande om man erkände att man hade “tunnelbaneåkande” som hobby, vilket leder till att folk i Sverige försöker verka häftigare än vad de egentligen är.
Här är det däremot ingen som föröker verka häftig. Det kommer istället naturligt genom att inte försöka.
Jag hittade den här annonsen i tunnelbanan. Visst, det verkar trevligt att åka på SPA och så, men jag är inte helt säker på att jag i första hand skulle välja ett ställe beläget bredvid en erupterande VULKAN! WTF liksom?
Annonsen fick mig för övrigt att tänka på den utmärkta låten VOLCANO av det lika utmärkta bandet The Presidents Of The U.S.A. Vissa av er (åtminstone du Petter) har redan fattat att det är den låten som rubriken syftar på.
Jag har i en tidigare post avhandlat det utbredda användandet av paraplykondomer i Japan. Nu har turen kommit till cykelkondomerna. När jag skulle ta med mig min praktiska ihopfällbara cykel (som även den avhandlats i en tidigare post ) till vår nya lägenhet, så trodde jag i min enfald att det bara var att vika ihop åbäket och rulla ombord den på tunnelbanan. Men så enkelt var det naturligtvis inte, en tunnelbanevakt satte prompt stopp för den planen.
Jag borde egentligen ha fattat att man inte kan ta med en cykel på tunnelbanan i Japan utan att först paketera den reglementsenligt. Tunnelbanevakten sprang därför och hämtade en lämplig cykelkondom och flytten kunde fullföljas, safety first.
Den som befinner sig i Tokyo behöver inte vänta länge för att höra ordet “kawaii”. Och när man hör det så är det oftast en grupp tonårsflickor med heliumröster som skriker ut det, det är nämligen denna grupp som är mest intresserade av allt som är kawaii - eller “sött” som vi säger på svenska.
Att vara kawaii är det viktigaste som finns i Japan, det och att kunna sova i så onaturliga positioner som möjligt på tunnelbanan.
Mest kawaii av alla är de så kallade lolitorna som verkar ha doppats i sirap och rullats i sockervadd.
Men den här knegaren i sitt knallrosa blåställ är inte långt efter. Försök få en svensk byggjobbare att dra på sig det där.
Hundar är inte undantagna.
När jag tänker på bowling så går tankarna genast till de vrålande gubbgängen med matchande kläder som hänger på Bowlinghallen i Gävle. Jag kan inte minnas om de använder Hello Kitty-klot eller inte, men jag gissar på NEJ.
Brandkårens maskot. Jag såg även en polisstation med en gigantisk Pikachu framför entrén. Polisen har en liten annan attityd här, istället för att se så hotfulla ut som möjligt så är det kawaii och hjälpsamhet som gäller, ganska trevligt som omväxling.
Och om man försöker köpa en chaité så kan man ge sig fan på att personalen klottrar ner något gulligt som ett hjärta eller en smiley på muggen innan man hinner blinka.
Min fotodokumentär om japansk extreme sleeping rullar vidare. Men efter den här snubben måste jag nog avsluta projektet. jag misstänker att det blir svårt att trumfa hans sovstil.
Denne alkis trotsar helt obesvärat tyngdkraften på en bänk i Ueno park.
I veckan när jag kom hem till lägenheten fann jag till min stora fasa en gigantisk brun “best” i toaletten, misstankarna föll genast på Shirko, men eftersom han vanligtvis är en exemplarisk spolare så valde jag att inte dryfta saken med honom.
I dag när jag kom hem så hade Shirko hittat en ny best i porslinet, men eftersom Shirko själv utnyttjat faciliteterna efter att jag stack hemifrån i morse insåg han att jag måste vara oskyldig till dådet. Men samtidigt kunde han inte identifiera besten som sin egen avkomma.
Vi misstänker därför att vi är utsatta för en komplott av någon typ av perverterad japansk fekaliemarodör som går igång på att ta sig in i utlänningars lägenheter och power crappa sönder toaletten.
Det här är ju landet där en kvinna greps efter att ha bott i en främmande karls lägenhet samtidigt som honom i ett års tid utan att han märkte något, så det är definitivt möjligt att någon sorts fekalieninja gömmmer sig mellan pappersväggarna i lägenheten, kanske tittar han på just nu när jag skriver detta inlägg. Fortsättning följer…
Att cykla i Tokyo är totalt livsfarligt. “Cykelväg” är ett helt okänt begrepp här. Och det är inte så konstigt, eftersom en kvadratmeter jord i centrala Tokyo är värd mer än typ hela Göteborg. En cykelväg här är således dyrare att bygga än Transsibiriska järnvägen. Vi cyklister hänvisas därför till smala trottoarer och överallt annars där vi får plats. Från det här klippet framgår inte alls hur farligt det är att cykla genom Tokyo (minst tre näralivetupplevelser per cykelfärd är att räkna med), men ni kanske vill se ändå. Det är alltså vår väg till språkskolan i arla morgonstund som sklidras.
